Stockholmstrafiken

Idag skulle dottern på jobbintervju. Det var den andra intervjun som skulle ske klockan 08.00 inne i Stockholms centrum. Hon vet att det tar lite tid så hon går upp lite tidigare, 05.15 för att vara säker på att hinna med Roslagsbanan från Österskär. Givetvis är tåget försenat och hon kommer lite för sent till ett av sitt kanske allra viktigaste möte. Sonen berättar att han just pga av att tågen så ofta strular tar ett eller ofta två tågavgångar tidigare för att kunna vara säker på att hinna. Själv flög jag till Göteborg förra veckan och åkte med god marginal – trodde jag. I normaltrafik tar det 40 minuter till Arlanda, med flyt och medvind tar det 30 minuter. Nu tog det 1 timme och 20 minuter pga köer pga för mycket bilar eller rättare sagt bristfällig trafikkapacitet.

Vartenda möte vi stockholmare ska till, i synnerhet kring morgon och eftermiddag, måste vi lägga på minst 15 minuter, gärna 30 minuter för att hinna i tid. Gäller det att passa tiden till ett viktigt möte eller en flygplansavgång så kan man i enstaka fall åka med marginal. Men detta gäller ju alla som ska passa tid till sitt dagliga arbete, lämning/hämtning på dagis, tid hos frisören eller doktorn osv. OK detta är ett överflödsproblem men jag vill ändå påstå att det kostar samhället mycket pengar i förlorat arbete pga onödig väntan. Om man gör en enkel kalkyl och utgår från att vi är 500 000 stockholmare som berörs varje dag och att alla förlorar 15 minuter produktivt arbete per dag i snitt så får vi 7,5 mantimmar. Översatt i någon sorts peng blir det 1,5 Mdr kronor per år (lågt räknat med 200 kronor i timmen vilket är en rimlig snittlön). Denna peng växer ordentligt om man sätter ett värde på vad frustrationen av att komma sent (eller behöva vänta på någon efterlängtad person) kostar i lidande eller antal olyckor som uppstår pga denna onödiga stress. Med dessa faktorer kan man säkert komma upp i ytterligare ett antal miljarder.

Har jag någon lösning då, eller är detta bara gnäll?

Jag har ingen lösning men jag börjar bli skeptisk till dagens upplägg med landstingsstyrt SL och privata entreprenörer som utförare. Entreprenörer och privata bolag är bra i många sammanhang men det blir något konstlat när man blandar in ”stat” och skattepengar. Privata bolag fungerar utmärkt om det sker under viss konkurrens och om det är enskilda människor som köper tjänsterna och kan rösta med fötterna när man är missnöjd. Men när det är monopol finns ju bara en att vända sig till. Med järnväg blir det dessvärre nödvändigt med monopol. Men är kanske ett bra monopol att föredra framför ett oligopol med 2-3 stora drakar som ”dödar” all konkurrens och lurar skjortan av konsumenterna. Nu har jag snurrat till det och får fortsätta senare…

Gunnar Schrewelius (skrivet som privatperson) 🙂